Det e det jag har levt med nästan hela mitt liv. Varje gång man bråkade så var det nästan givet att nån eller alla skulle klanka ner på varandra. Det kunde vara från att nån e ful till att man oduglig och misslyckad. Det har tagit på ganska ordentligt och jag kan komma på mig själv med att göra samma sak än idag då jag bråkar med min sambo D. Jag ber så klar om förlåt efter varje gång men jag har ändå skit dåligt samvete eftersom jag menar det inte men det är det ända sättet jag vet hur man gör. Det är väldigt frustrerande. Jag vet att jag sårar D väldigt mycket när jag gör såhär men jag försöker verkligen att inte hålla på såhär men det är väldigt svårt.

Känner att jag måste ta upp detta på asta på måndag. Jag vill ha tips och råd på hur jag ska kunna arbeta bort dethär. Just nu känns det att om det skulle ta slut mellan mig och D så skulle det här vara en jätte stor del av det, och det är absolut inget jag vill. Jag vill inte göra slut med honom men om jag fortsätter som jag gör så känns det som att han inte kommer att orka stanna kvar.

Nu när min dotter L blir äldre och äldre (hon är 9 månader just nu) så märker jag att hon märker av att jag inte mår bra. Hon har blivit mer mammig och om jag sätter mig ner i soffan en stund för att samla ihop tankarna för att orka fortsätte dagen så blir hon nästan ledsen och sträcker sig till mig. Det är jätte jobbigt att se det här hända för att jag vill inte att hon ska behöva se mig såhär men det är väl oundvikligt. Jag har förstått nu att man kan inte hålla hemligheter från sina barn för dem förstår till slut själva att nånting inte står rätt till.

Nu börjar tankarna flyga iväg och jag kan knappt stava längre. Skriver mer sen då jag har fått tillbaka mina tankar.