Det e det jag har levt med nästan hela mitt liv. Varje gång man bråkade så var det nästan givet att nån eller alla skulle klanka ner på varandra. Det kunde vara från att nån e ful till att man oduglig och misslyckad. Det har tagit på ganska ordentligt och jag kan komma på mig själv med att göra samma sak än idag då jag bråkar med min sambo D. Jag ber så klar om förlåt efter varje gång men jag har ändå skit dåligt samvete eftersom jag menar det inte men det är det ända sättet jag vet hur man gör. Det är väldigt frustrerande. Jag vet att jag sårar D väldigt mycket när jag gör såhär men jag försöker verkligen att inte hålla på såhär men det är väldigt svårt.

Känner att jag måste ta upp detta på asta på måndag. Jag vill ha tips och råd på hur jag ska kunna arbeta bort dethär. Just nu känns det att om det skulle ta slut mellan mig och D så skulle det här vara en jätte stor del av det, och det är absolut inget jag vill. Jag vill inte göra slut med honom men om jag fortsätter som jag gör så känns det som att han inte kommer att orka stanna kvar.

Nu när min dotter L blir äldre och äldre (hon är 9 månader just nu) så märker jag att hon märker av att jag inte mår bra. Hon har blivit mer mammig och om jag sätter mig ner i soffan en stund för att samla ihop tankarna för att orka fortsätte dagen så blir hon nästan ledsen och sträcker sig till mig. Det är jätte jobbigt att se det här hända för att jag vill inte att hon ska behöva se mig såhär men det är väl oundvikligt. Jag har förstått nu att man kan inte hålla hemligheter från sina barn för dem förstår till slut själva att nånting inte står rätt till.

Nu börjar tankarna flyga iväg och jag kan knappt stava längre. Skriver mer sen då jag har fått tillbaka mina tankar.

Har nyss startat den här bloggen för att jag vart lite less på min andra. Ni får gärna gå in och kika på den för att förstå vad jag skriver om och varför. Länken till den hittar ni under Favoritbloggar. Ni får gärna komentera mina blogginlägg om ni har några tips eller funderingar.

Här kommer jag skriva om mitt liv just nu och hur mitt liv har varit. Jag kommer att skriva anonymt så det blir inga namn nämnda.

Idag var jag på asta teamet (en grupp för kvinnor som har varit med om sexuellaövergrepp) och det var inte höjdarn på dagen kan jag säga. Pratade om hur vi hade det då vi var barn och det tog på ganska bra. Jag var på ganska bra humör då jag kom dit men var Ångestfylld, rädd, liten och allmänt ledsen då jag gick därifrån. Det är ganska lustigt hur det kan bli så, att det kan ta på så hårt att prata om saker som man har försökt att förtränga och gömma hela sitt liv. Jag har haft små panik ångest attacker hela kvällen, det är skit jobbigt. Jag vill inte känna såhär. Medans jag berättade lite om min barndom så kände jag hur jag drogs tillbaka i tiden och det kändes precis som att allt hände på nytt igen. Jag fick samma känslor som jag hade just då det hände. Det var jätte läskigt att känna så.

Kan berätta att mina föräldrar har inte varit helt snäll mot mig. De har misshandlat mig psykiskt. De har fått mig att känna mig oduglig,  ful och allmänt misslyckad och jag kämpar mot dem här känslorna än idag. Om nån berättar för mig att jag gör nånting bra eller att jag e jätte fin så kan jag inte ta åt mig det, jag tror inte på den personen. Det är jätte jobbigt! Har liksom inte riktigt hjälpt mig i livet så att säga.

Nä nu känner jag att tårarna börjar komma kan inte se vad jag skriver längre. Får forsätta en annan dag.